Språket i romanen
Även den fortsatta läsningen av romanen är oerhört intressant, då den både känns gammal och oväntat modern på samma gång. Jag slås gång på gång av träffsäkra formuleringar som precis beskriver vårt samhälle som det ser ut idag, även om de är författade för mer än 100 år sedan. ”Det är som med det nya moderna i kläder, möbler och allting annat; det är bara de stelnade och förtorkade, de för länge sedan färdiga, som kunna stå emot.” s. 55. Meningen fastnar hos mig och jag tänker samma tanke igen, att vissa saker kanske aldrig ändras.
Fabeln är förvisso spännande, men det är lika mycket språket som får mig att vilja läsa vidare. Det är oerhört poetiskt men samtidigt lätt att ta till sig, det är djupt men inte onåbart. ”God natt, du onda kraft. Sov gott i din lilla runda dosa. Sov, tills jag behöver dig; så vitt det beror på mig skall jag icke väcka upp dig i otid. Det regnar idag, men i morgon skiner kanske solen. Och först om den dagen gryr, då själva solskenet tycks mig förpestat och sjukt, skall jag väcka dig för att få sova själv.” s. 66. Stycket är utformat som en dikt, där pillren i dosan blir en symbol för döden. Författaren besjälar pillren och ger dem mänskliga egenskaper, de blir till någon som kan sova och någon som kan väckas. Någon som kan befria en från livet, en sista räddning. Det är vackra ord om döden, som vore den ett litet djur i dvala. ”Sov gott i din lilla runda dosa.”.
Meningarna är ibland experimentellt långa, som för att beskriva hur en människa kan tappa bort sig i sina egna tankar, hur det inte alltid finns en tydlig struktur. ”Och nu, när jag sitter vid mitt öppna fönster och skriver detta vid ett fladdrande ljus - ty jag har motvilja mot att röra vid fotogenlampor, och min hushållerska sover för gott efter sitt begravningskaffe med dopp för att jag skulle ha hjärta att väcka henne - nu, då ljuslågan flämtar i draget och min skugga på den gröna tapeten fladdrar och skälver liksom lågan och vill få liv - nu tänker jag på Andersen och hans saga om skuggan, och det tycks mig att jag själv är skuggan som ville bli människa.” s. 56. Formuleringarna får mig att tänka efter, och mina egna tankar spinner iväg, likt Doktor Glas dagboksanteckningar.
