pappermedord

Även om jag många gånger nämnt att romanen känns oväntat modern finns det så klart tankar, uttryckssätt och idéer som skvallrar om tiden när romanen är skriven. Ett exempel på det är kvinnosynen i romanen, som jag ändå tror är modern för att vara i början av 1900-talet. Doktor Glas själv verkar ha en ganska sympatisk syn på det andra könet, iallafall jämfört med hur jag tror att många andra män tänkte och tyckte under den tiden. Det får mig också att fundera över hur andra män, och kvinnor för den delen, såg på kvinnor och dess roll i samhället under den här tiden. Hur det faktiskt var, på riktigt. Jag har inte jättestor koll, förutom att jag vet att kvinnor inte hade rösträtt och därför ”ägdes” av sina män. Men hur såg det egentligen ut år 1905 i Stockholm? Hade suffragettrörelsen dragit igång än eller var det några år kvar? Jag måste läsa på. 

 

Av de citat som finns i boken rörande kvinnor generellt har jag valt ut två jag reagerade särskilt starkt på. Denna mening beskriver hur Doktor Glas tänker kring sin beundrarinna, Eva Mertens. ”I hennes lätta hjärna, som bara rymmer några ömma och vänliga tankar på dem som stå henne nära, och dessutom kanske litet skräp, har det formats en bild som har några yttre drag av mig, men som icke är jag, och i den bilden har hon funnit behag, vill det synas - gud vet varför, kanske huvudsakligen därför att jag är ogift.” s. 84. Meningen uttrycker tydligt kvinnors oförmåga att tänka särskilt mycket alls, och om det nu ändå skulle kunna skapas några få tankar är det med största sannolikhet ömma och vänliga tankar om familj och vänner, och kanske lite skräp. Detta sätt att uttrycka sig tror jag vi alla kan komma överens om känns oerhört förlegat, vilket inte heller är konstigt eftersom boken faktiskt skrevs för över 100 år sedan. 

 

Det finns även ett citat som handlar om våldtäkt ”Flickan skriker för att hon är rädd och för att det gör ont, men det är inte sagt att skadan bör mätas efter skriket. Det kan hända att de två blir goda vänner innan de skiljs åt. På landsbygden har många äktenskap börjat med våldtäkt och inte blivit sämre än andra, och kvinnorov var en gång i tiden den normala formen för förlovning och giftermål.” s. 96-97. Detta känns för mig osannolikt, var det verkligen vanligt att äktenskap började med våldtäkt på det sättet som beskrivs i meningen? Det känns så verklighetsfrånvänt att någon skulle beskriva våldtäkt på det här sättet, som någonting som kan föra något gott med sig. Jag känner än en gång stor tacksamhet gentemot de kvinnor som kämpat för lika rättigheter före mig, som gjort att jag idag 100 år senare tycker att scenariot ovan känns osannolikt. Jag är glad att jag lever i Stockholm år 2014 och inte år 1905.