pappermedord

Kapitel 5, s. 53

 

Mina första intryck är positiva och starka, om än något förvånade. Mina förväntningar har krossats, kastats omkull och krossats igen. Populärmusik från Vittula är totalt olik allt annat jag läst. Absurd och obekväm men samtidigt förundrande, på gränsen till outhärdlighet. Att det på 53 sidor kan rymmas så ofattbart mycket känslor, att orden kan kännas så självklara. Att jag ena sekunden ryser av obehag för att nästa brista ut i skratt. Det är litteratur som den ska vara.

 

Det är utmärkt att diskutera centrum och periferi utifrån romanen. Utanförskapet hänger som en skugga över tillvaron, alltid i fokus men utan att ta över. Hur Matti tänker att "Fastän man bara var sju år gammal satt stämpeln precis där den skulle" (s. 46) när han första skoldagen placeras i gruppen för de som inte kan skriva. Hur Skåne får samma proportioner som hela Norra Norrland och hur drömmen om att flytta söderut blir till en samhällsnorm. Det är smärtsamt och det är glasklart. Pajala är inte en del av Sverige och heller inte en del av Finland. Pajala är ingen, och dess befolkning är ännu mindre någon.